Lomviksgården

Kort Historik

• 1779 kom Salmon Olsson och Lars Olsson till trakten för att bryta mark.
• 1805 kom Per Persson till Flötningen och tillsammans med hustrun  Marina började de som nybyggare i Lomviken.
• 1830 föddes Salmon Jonasson och han blev den som senare kallades ”GammelSalmon” . Han och hustrun Marit byggde 1867-1868 Lomviksgården som den kan ses idag. Företagsam och driftig byggde ”GammelSalmon”  vidare – sågverk i Tallån,  och även gårdar i Flötningen, Storbo och Skärvagen. Han drev också handelsbod i Lomviken.
• 1889 övergick ägandet till M Engzelius i Röros. Liksom många andra stod ”GammelSalmon” i skuld till Röroshandlaren. Han fick dock sitta kvar som arrendator .
• 1897 förvärvade Stora Kopparbergs Bergslags AB gården av Engzelius dödsbo.
• 1954 flyttade de sista av ättlingarna från Lomviken och gården blev öde.
• 1957-1972 arrenderades gården av  Oscar Gardsiö och dottern Lilliann. Sen blev gården öde igen.
• 1978 får Älvdalens Kommun gården av Stora Kopparberg. De har renoverat gården i två omgångar.
• 1991 förklaras gården som byggnadsminne  och blir K-märkt.
• 2008 får Dalarna Femund Forkörarförening arrendera gården av Älvdalens Kommun

Röros var under många år en stor handelsstad. Hit kunde man resa med häst och släde vintertid för att sälja varor. En av de största handelsvägarna gick från Falun i Sverige och till Röros i Norge och kallades Falugatan. Båda städerna och en del av vår färdväg är nu Världsarv.

Det var under 1700 och 1800-talet en betydande inkomstkälla för både Norskar och Svenskar. Transportverksamheten var organiserad av några firmor. Störst var den ursprungliga Norska firman M.Leigh & Co i Röros. Rörelsen fick sen heta Engzelius & son.

Det kom liar från Långå Liebruk i Älvdalen, skinn, smör och krut var andra varor som fraktades från Norra Dalarna till Röros. Från Röros mot Dalarna fraktades sill, lutfisk, brännvin, mjöl och tobak. Tobak var smuggelgods. Den förvarades längst ned i sillkaggar. Lägst var lönen för varor som sill, strömming och salt. Krut och brännvin gav högre lön.

Förberedelser för forkörning krävde omtanke och beräkning. För hästen hade man med sig hökors, hästtäcke och hö.

" Färdskrinet" skulle fyllas med tunnbröd, smör, messmör, ost, torkad fårbog, grötmjöl och en flaska med långmjölk. En laggad brännvinsflaska hängdes bredvid hästskopåsen. Yxan fick man inte glömma och inte heller fotpannan av koppar.

Man var klädd i vadmalskläder, en lång päls av varg, hund eller fårskinn. På fötterna hade man ludddor av renskinn. Skinnmössa och hundskinnshandskar. På förskinnsremmen hängde kniv, syl samt järnpipan i ett knäppsel. I en ficka förvarades elddonet med stål, fnöske och flinta.

Hästarna var oftast Nordsvenska eller norska dölehästar.